Jag är Nandini Sharma och jag är 20 år gammal och bor i New Delhi. Jag fick diagnosen skelettcancer när jag var 16 år. Jag fick min behandling gjord 2018. Jag är nu tre år cancerfri. 

Min resa: 

Det började när jag började träna. Jag tränade normalt och hade ont i benen. Jag trodde att övningarna fungerade, men nästa dag slutade det inte. Jag informerade mina föräldrar. De tog mig till doktorn och vi tog några röntgenbilder och MRTär gjort. Jag har gjort biopsier. Jag fick diagnosen skelettcancer i mitt högra ben. 

Efter det fick jag börja min behandling. Bencancer är antingen låggradig eller höggradig. Min cancer var höggradig men lokaliserad. Det var begränsat till ett område. Jag var tvungen att genast börja behandlingen. Jag kunde inte mentalt bearbeta diagnosen. 

Efter 20 dagar var jag tvungen att starta min kemoterapi. Jag genomgick 6 cykler av kemoterapi och opererades däremellan. Ben cancer Kirurgi krävdes för att ta bort tumören. Jag var tvungen att genomgå 3 operationer på grund av dess misslyckande. 

Min första reaktion: 

Jag grät, men det slog mig inte. Jag hade bencancer. Jag kollade upp på sociala medier och på internet hur behandling var och skulle vilja. Du har ingen aning om vad du går igenom. 

Innan min cellgiftsbehandling brukade jag kräkas. Jag ville inte göra det. Bara sjukhuslukten brukade göra mig äcklig. Det var riktigt jobbigt för min familj. 

Ger upp: 

Jag gick ner 15 kg. Jag hade en cykel kvar. Jag var bara ben och inget kött. Jag var flintskallig. Efter operationen började jag gråta. Mina föräldrar fick mig att prata med läkare och psykologer. Jag tänkte för mig själv att jag har kommit så långt och om det här är vad jag var tvungen att göra så måste jag bara driva igenom. Det fanns tillfällen då jag ville ge upp. Läkarna gav mig tillräcklig säkerhet. Jag hade den här positiva mentaliteten. 

Jag har en yngre bror och en äldre syster. När cancerbehandlingen började var min mamma tvungen att ta hand om min bror och mig båda. Jag brukade må så dåligt. Hon var tvungen att ta hand om mig som en bebis. 

Det var små saker som fick mig att må bättre. Även med min äldre syster, när hon var i Storbritannien, brukade hon ringa mig. Jag hade min familj och mina vänner bredvid mig.

Mina vänner tog mig till Goa i rullstol. Jag brukade gå ut på fester. 

Positivitetsväxel: 

Min familj förlitade sig på mig. De gav mig stöd. Om de kan stå bredvid mig, varför inte fortsätta framåt? Du måste vara mentalt stark. Du kan vara ostoppbar. Om du kan gå igenom den värsta situationen kan du ta dig igenom vad som helst. 

Hela sjukhuset var riktigt bra. Jag hade ett fantastiskt team av läkare. Vi skar en tårta när vi hade den sista cancerbehandlingen. Jag insåg att det inte skulle sluta här. 

Avskedsmeddelande: 

Jag har accepterat att vår framtid är oförutsägbar. Lev i nuet. Det är okej att känna sig sårbar och släppa saker som inte är dina. Du måste sluta tänka på döden. 

Jag försöker hitta inspiration. Du måste hitta ett incitament att leva. Fundera på varför du kämpar? Jag har så mycket att göra i livet.

Jag är bara 19 år gammal. 

Jag har börjat känna empati för människor. Jag försöker se till att de jag pratar med är bekväma. Man vet aldrig vad de går igenom. Det är viktigt att vara snäll. Hopp är viktigt. Kärlek är det viktigaste.