Under hela mitt liv har jag alltid varit aktiv och frisk. Jag tränade regelbundet och var fokuserad på att äta rätt mat. Jag var 24 år när jag började få ont i ryggen som blev värre för varje dag. När du är så ung har du inställningen att du är oövervinnerlig och tenderar att ta lätt på alla meddelanden från din kropp. Det var vad jag gjorde med mina symtom också.

Smärtan blev värre och en natt kräktes jag blod. Jag fördes till akuten och läkarna upptäckte att jag hade förlorat två tredjedelar av blodet som cirkulerade i kroppen. Det var lika med att bli skjuten. Så de ordnade omedelbart en blodtransfusion, och jag fick sex påsar med blod. 

Efter transfusionen opererades jag eftersom läkarna inte visste var blödningen fanns. Dagen efter när läkaren besökte mig hoppades jag att han skulle säga att jag var okej och kunde åka hem, men beskedet jag fick var det motsatta. Läkaren berättade att de upptäckt en 11 cm tumör i min tunntarm, men de var osäkra på om det var cancer.

Den initiala diagnosen och effekten det hade på mig

Jag var tvungen att flyttas till Cleveland-klinikens huvudcampus eftersom det nuvarande sjukhuset inte hade faciliteterna för att testa. På kliniken i Cleveland gjordes flera tester och jag fick diagnosen det högsta cancerstadiet. Cancer hade också spridit sig till andra delar av min kropp, inklusive två delar av mina njurar och lungor. Det konstiga med min diagnos är att 95 % av testikelcancerpatienterna upplever symtom i testiklarna, men jag hade inga sådana tecken. 

Under hela denna process var det bara mina föräldrar som visste vad som pågick, och jag bestämde mig för att det bästa jag kunde göra var att hålla mina tankar och känslor för mig själv. När jag ser tillbaka inser jag att det är en av de mest skadliga sakerna jag kunde ha gjort. Jag hade tappat mina känslor i nästan en vecka och bröt till slut ihop när min flickvän besökte mig på sjukhuset efter diagnosen. 

Min familjs historia med cancer

Jag känner att ett av skälen till att jag råkade ha haft cancer är på grund av min familjs historia av sjukdomen. Min farfar var prostatacancerpatient, men han ville slippa medicinsk hjälp och ha ett mer holistiskt förhållningssätt till sjukdomen. Detta beslut hjälpte inte mycket och kostade honom tyvärr livet. 

Förutom honom hade jag också stora farföräldrar som hade sin del av cancer, även om jag inte är säker på deras typ. Ingen av mina familjemedlemmar hade testikelcancer, och eftersom jag var en mycket frisk person var detta en nyhet för oss. 

Vårt känslomässiga och mentala välbefinnande när vi hörde nyheterna

Mina föräldrar var de första som hörde nyheterna och var väldigt känslomässiga och upprörda. Jag hade bara någonsin sett min far gråta en eller två gånger i mitt liv, och när han grät när han hörde nyheterna fick det mig att tänka att jag behövde förbli stark och inte bryta ihop för deras skull också. Jag insåg senare att jag behövde uttrycka mina känslor och känslor så att det inte påverkar min hälsa.

Min fästman tror jag var en ängel som skickades till mig under dessa utmanande tider. När hon gick igenom sin egen känslomässiga resa såg hon till att det inte påverkade mig på något sätt. Hon såg till att hon hade ett säkert utrymme att uttrycka sina känslor borta från mig och samtidigt fanns alltid där för mig när jag gick igenom svåra tider.

Kemoterapi för att behandla cancer

Jag gick igenom en typ av kemoterapi som kallas BEP. Vanligtvis, med denna behandling, behöver patienterna bara gå igenom fyra omgångar för att deras parametrar ska återgå till det normala. Men eftersom min cancer hade spridit sig till olika delar av kroppen, föreslog läkarna fem omgångar av denna behandling. 

Biverkningarna av kemoterapin var negativa. Jag hade gått från en person som vägde 185 pund till någon som vägde runt 130 pund. Jag upplevde främst trötthet som tog hårt på min fysiska och mentala hälsa. Jag var tvungen att se till att jag tog min illamående medicin i tid, annars skulle det göra mig ännu tröttare och tröttare. 

Operationer jag gick igenom för att ta bort tumörer

Tyvärr för mig var kemoterapi den enkla delen av behandlingen. Jag var tvungen att operera bort tumörerna i kroppen. Denna operation var mycket vanlig för patienter med avancerade stadier av cancer, och en av efterverkningarna av operationen var att jag svullnade över hela kroppen. 

Läkaren satte in ett rör fäst vid en påse och sa till mig att vätskorna skulle rinna av och svullnaden skulle gå ner inom några veckor. En och en halv vecka senare upphör dräneringen och jag upplever enorm smärta och blir inlagd tillbaka till sjukhuset där de tappar 7 liter vätska. Detta resulterade i njur- och leversvikt, och jag gick in i en icke-inducerad koma. 

Det slutade med att jag låg på intensiven i fyrtio dagar, och jag har en kateter insatt i hjärnan, bröstet och halsen för att övervaka svullnaden. Efter att jag återhämtat mig från koma försökte läkarna ta bort katetern från mitt bröst, vilket fick mig att få hjärtstillestånd. Läkarna var tvungna att utföra åtta minuters HLR för att få mig tillbaka till livet. På två veckor var jag tvungen att genomgå fem operationer och lära mig om hur man går och återhämta mig från efterverkningarna av operationen.

Övningar och motivation som fick mig att gå igenom processen

Jag upplevde många upp- och nedgångar när jag gick igenom behandlingen. Jag hade en fyra år gammal hund som också hade cancer medan jag var under behandling. Till en början var det som att ha en bästa vän som var där för att gå igenom den här resan med dig, men han dog strax efter. 

Dessa upplevelser, tillsammans med behandling, var en berg-och-dalbana för mig, och jag var tvungen att se till att jag fokuserade på en dag i taget för att ta mig igenom processen. Några saker jag lärde mig att träna var att inte stressa över de små sakerna i livet. Istället för att undra varför jag fick sjukdomen när jag tog väl hand om mig själv, började jag förstå att livet händer ibland, och jag var tvungen att acceptera det.

Händelserna i livet händer för oss och inte för oss. Detta tankesätt hjälpte mig att förstå de större sakerna i livet istället för att gå in i en depressiv cykel. En annan sak som höll mig jordad var min tro. Jag bad varje dag för att visa vad jag ville bli efter behandlingen, och det gav mig ett syfte. 

Mitt budskap till människor som går igenom denna resa

Det är väldigt lätt för människor att fastna i allt som händer i deras liv. Det är viktigt att fokusera på det du har framför dig och ta ett steg i taget. Vi kommer självklart att oroa oss för vad som händer härnäst och hur vi kommer att hantera situationen, men se till att det finns människor runt omkring som kommer att gå igenom det med dig. Att ha ett stödsystem och sätta huvudet på rätt plats kommer att ta dig långt.