Jag blev en cancerkrigare vid 34 års ålder. Jag var ensamstående mamma med två mycket små barn och hade nyligen gift om mig när jag hittade en bröstklump i mitt vänstra bröst när jag duschade. Först och främst trodde jag att det var en cysta och den behandlades från början som en cysta. Sedan sex månader senare kom klumpen tillbaka igen och jag tänkte att det här är inte bra, så jag gick tillbaka för att göra en bröstkontroll. Sedan genom en mammografi fick jag diagnosen stadium tre bröstcancer. 

Diagnos

Jag var inte medveten om det då, men jag började få en mycket skarp stickande smärta i mitt vänstra bröst, i mitt bröstben. Jag trodde först att det var matsmältningsbesvär. Men det kom från en knöl och jag märkte också en mycket liten förändring i mitt bröstutseende. Jag började också bli väldigt trött och när jag åt tog det lång tid för mig att äta. Jag trodde för att jag började tröttna för att jag hade startat ett nytt företag och jag trodde bara att jag var trött på att göra det. 

Det var då jag fick diagnosen stadium tre bröstcancer och från det gick jag för att göra en lumpektomi i november 1999. Så jag är en långvarig krigare, fortfarande här 20 år senare. 

Behandlings- och stödsystemet

Jag hade sex månaders kemoterapi, vilket jag faktiskt tyckte var det svåraste av alla behandlingar. Fysiska saker jag kunde hantera, men mentalt var det helt utmattande och brutalt. Om jag ska vara ärlig så var efter det mitt sex månaders återhämtning när jag skrev min dagbok för att hålla mig igång mentalt. det var varje knöl eller bula eller något annat jag sprang till läkarna och fick det undersökt och även efter behandlingen. När jag slutade med kemoterapi tyckte jag att det var riktigt skrämmande eftersom jag inte hade stöd från läkaren och allt du går tillbaka och kontrollerar såklart var tredje månad och sedan går det vidare och du får en ytterligare tidsperiod mellan din kontroll dina bröst kollar men då att du känner dig liksom lämnad ensam där såvida du inte har familj och vänner att stödja dig, vilket jag gjorde så jag hade väldigt mycket tur att vissa människor inte gillar. Jag vet verkligen inte hur de klarar sig. Saker och ting är annorlunda nu, förstås eftersom mental hälsa har fått en helt annan syn nu, medan innan den skjuts under täcket, du vet, prata inte om det, fortsätt med det kvinna, du vet att du är en kvinna, fortsätt med Det.

Jag försökte inte slåss; mitt knep var att få en mycket bekväm kudde för operationen, så att jag kunde sova bekvämt. Om jag var trött gick jag och la mig och sov faktiskt. Min kropp sa åt mig att ta mycket vätska. Jag drack massor av vätska så mycket jag kunde och jag tog mig ut om jag kunde, minst en gång om dagen, även om det bara var för att sitta i trädgården. 

Mina grannar och mitt samhälle kom samman och de hjälpte mig verkligen genom enkla saker som att släppa mat till barnen. För jag var faktiskt singel då. Förutom min mamma, grannarna, var läkaren bra, han ringde mig och kollade om jag var okej. Min mammas vänner höll också alltid kontakten och de andra medlemmarna i min familj som bodde i stan ringde en gång i veckan bara för att typ säga hur mår du.  

De fick inte hela marginalen på en gång, så då var jag tvungen att gå tillbaka och opererades ytterligare och jag valde faktiskt att göra en mastektomi eftersom jag trodde att jag inte skulle fortsätta tillbaka om de missade marginallinjerna och jag hade väldigt tur då jag erbjöds att göra en rekonstruktion samtidigt vilket var en stor operation eftersom de tar muskeln från din rygg och trycker runt den på ditt bröst på ditt bröstben så det är ganska bra. stor återhämtningstid.

Ett meddelande till andra cancerpatienter

Tja, när du går in i ett rum som någon pratar med dig, då säger de plötsligt ordet cancer, och det är som att det går i slow motion. Det är det enda sättet jag kan uttrycka det på. Det är som slow motion och de pratar mot dig men du tar inte in det, och du kommer ut ur mötesrummet bara för att komma ihåg orden bröstcancer. Så fort du får veta att du har fått bröstcancer tror du direkt att du ska dö. Men det är inte en dödsdom, inte alltid. Om du har mycket tur, vilket jag hade, var det inte för mig. 

Ta en dag i taget, om du hittar någon knöl eller bula, eller något du bara inte är säker på, gå och få det kontrollerat. Var inte rädd eller generad; du är skyldig dig själv och din familj. Så kolla in och svara själv. Annars kommer du bara sitta där och oroa dig och fortsätta peta som jag gjorde och göra saken värre så gå till läkarna och få det kollat.

Om du känner dig svag, försök också bara att ta del av ditt familjeliv. När du är uppe i ditt sovrum och du kan höra din familj under trappan, tenderar du att känna dig väldigt utanför. Det kan vara ganska isolerande så försök och spendera tid med din familj. Om du kan läsa och titta eller bara sitta med dem, gör bara saker som du kan göra med energin. Dessa små saker hjälper dig att må bättre i dessa ögonblick såväl som i din helande resa.

Googla inte på dina symtom och skräm ihjäl dig då för mycket information ibland kan vara farligt just då. Bara ta det en dag i taget är mitt råd och gör en dagbok för jag tyckte att det var så hjälpsamt och för att se tillbaka på det nu tror jag herregud att jag har glömt allt om det.