Burkitts Lymfom Diagnos

Smärtan började när jag var väldigt ung, runt fem eller fem och ett halvt år gammal. Jag hade ofta ont i magen och min kropp upplevde olidliga värk. Jag kunde inte äta något för så fort maten åkte ner i matstrupen och nådde magen började det göra ont.

Min far blev mycket orolig för min hälsa och tog mig till en barnspecialist i den närliggande staden Ulhasnagar. Läkaren undersökte mig och det tog ett par dagar att upptäcka mitt problem. Hon gjorde sonografi, och ett resultat visade en knöl i min mjälte, med en del av mjälten svullen. Hon bad min far att ta mig till ett större sjukhus, som skulle vara bättre rustat för att utföra mer sofistikerade tester för att fastställa min exakta diagnos.

Min far tog mig till ett berömt multispecialitetssjukhus i Thane. De informerade oss om att jag led av en sällsynt sjukdom och att diagnosen skulle bli mycket kostsam. Testerna som behövdes för att bekräfta min diagnos skulle kosta cirka två till tre lakhs. Det var långt tillbaka 2009, och jag kom från en medelklassfamilj. Mina föräldrar hade inte de ekonomiska resurserna för att ha råd med en så kostsam diagnos.

Vi ombads att konsultera ett sjukhus som specialiserat sig på cancer och åkte till ett sjukhus i Panvel, Mumbai. Där fick jag diagnosen blodcancer, eller närmare bestämt Burkitts lymfom.

Burkitts lymfombehandling

Jag var väldigt ung, och ärligt talat minns jag inte mycket av det. Jag fick inte bara diagnosen Burkitts lymfom, utan jag var i steg 4 det sista stadiet av den hemska sjukdomen. Jag hade cancer i mina lymfkörtlar, och behandlingen behövde börja direkt. För sjukdomar som cancer är tid av avgörande betydelse, och mina föräldrar hade inte tillräckligt med tid för att söka hjälp från icke-statliga organisationer eller andra välgörenhetsorganisationer. Att få hjälp från sådana organisationer är en tidskrävande uppgift, och tid var en resurs som jag inte hade. Mina föräldrar började min behandling med de besparingar de hade och medel som de kunde samla in på egen hand.

Som min Kemoterapi sessioner började, jag började tappa allt mitt kroppshår, även mina ögonbryn och ögonfransar. Laserterapin som användes i min cellgiftssession för att förstöra cancercellerna hade en baksida, den dödade också många friska celler som kom i vägen. Som ett resultat tappade jag allt mitt kroppshår. En annan smärtsam aspekt av kemoterapisessionerna var injektionen av vätska i min ryggrad. Det injicerades med ett intervall på varannan eller var tredje månad, och det var extremt smärtsamt.

Sjuksköterskorna och avdelningspojkarna brukade hålla ner våra händer och ben för att hindra oss från att röra oss eller vrida oss i smärta medan läkaren injicerade vätskan. Alla barn brukade skrika och gråta av smärta, men jag vande mig vid det. Hela processen brukade ta cirka 10 minuter, och hela tiden var jag tvungen att bära smärtan. Jag vägrade att skrika och gråta eftersom jag inte ville visa alla att jag var svag. Kanske var det för att jag var ett barn då, och min omognad fick mig att bevisa att jag var överlägsen resten. Jag fick till och med ett tapperhetspris från en NGO för det exemplariska mod jag visade.

Under de första stadierna av kemoterapi utvecklade jag en halsinfektion, och det blev utmanande för mig att sluka fast föda. Det fanns en strikt läkare på vår avdelning, och vi var alla livrädda för henne. Jag vägrade ha någon fast föda, så hon kom till min mamma och bad henne tvinga mig att äta maten. Hon tittade sedan hotfullt på mig och hotade att ta mig på ett smärtsamt benmärgstest om jag inte följde det. Jag blev förskräckt och gick med på att äta maten min mamma gav mig.

En berättelse om delat lidande

Jag led inte bara av mitt medicinska tillstånd, utan min familj delade också med mig av mitt lidande. Min yngre syster var bara två år när jag lades in på sjukhuset. Min mamma var tvungen att stanna hos mig hela tiden, och mina oroliga föräldrar gav mig all uppmärksamhet. Som ett resultat fick min lillasyster aldrig den kärlek och uppmärksamhet ett spädbarn förtjänade från sina föräldrar. Hon bodde hos min mormor och min mamma bodde hos mig på sjukhuset i nästan ett år.

Jag blev behandlad som ett skört barn, både hemma och i skolan. Jag fick kokt mat och vatten, och min far brukade ta med mig förpackat vatten att dricka. Lärarna tog alltid extra hand om mig i skolan och jag kunde inte springa runt och leka med andra barn. Det brukade reta upp och förvirra mig då, men nu inser jag att de försökte hålla mig säker. Läkarna hade rådet mina föräldrar att skynda mig till sjukhuset om min feber någonsin gick över 99 Fahrenheit. En av de ständiga scenerna som för alltid etsas fast i mitt sinne är min mamma som bär mig i sina armar och springer till sjukhusavdelningen i tårar.

Handlingar av kärlek och vänlighet

Jag hade turen att ha mina föräldrar, lärare och släktingar som alltid stöttade mig under den årslånga behandlingen. Inte för att jag kunde klaga, men sjukhusmaten var hemsk. Min farbror besökte mig dagligen på sjukhuset och han kom med hemlagad mat från min moster. Han reste en lång väg från Ambernath till Parel varje dag för att träffa mig, och han glömde aldrig att ge mig mat.

Resans slut

Jag hade turen att få min cancer behandlad när jag var för ung för att förstå mitt tillstånd. Jag var bara sex år, och även om jag led mycket kunde jag aldrig förstå hela situationen. Det var en välsignelse för mig. Om jag hade fått diagnosen senare hade jag kanske aldrig klarat mig när jag var gammal nog att förstå konsekvenserna.

Jag visste inte att jag hade drabbats av cancer förrän jag var nio eller tio år gammal. Jag hörde mina föräldrar prata med min granne och där hörde jag ordet cancer. Det brukade vara reklam i tv- och biosalongerna innan man började en film om hur Tobak kan orsaka cancer. Lilla jag brukade bli förvirrad över hur jag fick cancer eftersom jag aldrig hade konsumerat tobak och undrade om eclairs eller choklad orsakade cancer. När jag till slut frågade mina föräldrar påminde de mig om hur jag var tvungen att hoppa över skolan i ett år och stannade på sjukhuset för behandling.

Upprepa ett läsår

Den mest utmanande delen efter att ha varit cancer-free stod inför det faktum att jag missade ett helt läsår. Jag var i senior KG när jag fick diagnosen cancer. Jag var tvungen att hoppa över ett helt år i skolan för min behandling. När jag återupptog skolan var jag tvungen att upprepa ett helt år medan alla mina vänner främjade den första standarden.

Även senare under min skoltid var jag tvungen att möta denna relevanta fråga. När någon kom fram till mig och frågade om det, undvek jag frågan. Jag hade ett svar förberett att det var en väldigt lång historia, och jag var sjuk. Mina föräldrar var oroliga för min hälsa och jag saknade skolan mycket. Så de tvingade mig att upprepa ett år så att det inte hindrade mitt lärande. Jag ville inte att alla skulle veta om sjukdomen jag led av och undvek alltid den frågan.

Avskedsmeddelandet

Jag tror alltid att för att övervinna en svår situation, oavsett om det är cancer eller något annat, måste du ha tro på dig själv. Det skulle hjälpa om du är övertygad om att du alltid kommer att gå ut som segrare. Ha den starka tron, och du har redan vunnit halva striden.

Det moraliska stödet från alla cancerpatienter kommer från vårdgivaren. Om den som tar hand om patienten inte är frisk och säker, tenderar patienten att gå samman under diagnosen eller behandlingen. Jag hade turen att ha mina föräldrar, som ständigt stöttade mig under hela behandlingsprocessen och alltid ställde upp på mig.

Försök också att känna empati med cancerpatienter och ge ingen sympati. Väldigt få människor visste om min cancer, inklusive några av mina föräldrars nära vänner. De brukade alltid komma fram till mig på sociala evenemang och fråga mig om min hälsa. Jag vet att de försökte visa sin oro, men det blev irriterande och besvärligt efter ett tag. Canceröverlevande är normala människor, så snälla uppför dig allmänt med dem.

För andra överlevande och människor som har cancer, håll dig frisk och tro på dig själv. Tro på dina läkare också, för de vet vad de gör och vad som är bäst för dig. Det är bara en utmanande fas, och den kommer också att gå över.